"Om vi får ett beslut om att pappan inte får hämta så är det ju detta vi måste agera utifrån. Jag har varit med om flera situationer där pappa kommer till förskolan och vill hämta sitt/sina barn och vi ska då informera om att det får du inte. Inget triggar väl en människa mer än att bli ifrågasatt som förälder" berättar en förskollärare i Stockholm. Hon upplever att hotbilden har blivit en del av förskolans vardag.

Hot, våld och utsatthet – hur ser det ut på din arbetsplats eller i din bransch?

– Ja jag jobbar ju i ett yrke som man väl kanske inte tänker på som särskilt våldsutsatt, jämfört med polis och väktare kanske. Men faktum är att jag varit med om händelser där jag faktiskt har känt mig hotad. Varje gång jag eller nån kollega gjort en orosanmälan till socialen har det ju uppstått en oerhört spänd situation mellan oss personal på förskolan och de vårdnadshavare det handlat om. I de fall jag stått som undertecknare på en sådan anmälan har det för det mesta stannat vid en spänd situation, men jag har  hört otaliga exempel bland kollegor från andra förskolor där det har utvecklats till mer än så. Att man fått lägga om scheman för att inte befinna sig ensam på jobbet när just den pappan skall hämta. Ja för det handlar ju mest om pappor som man inte riktigt vet var man har dom. Vårdnadstvister är ju också en sån grej som landar i vårt knä. Det är ju inte alls ovanligt att mamman tilldöms ensam vårdnad. Och om det funnits våldsinslag i familjen eller gjorts andra bedömningar att barnen inte mår bra av att vara med sin pappa så är ju detta något som måste hanteras av oss. Om vi får ett beslut om att pappan inte får hämta så är det ju detta vi måste agera utifrån. Jag har varit med om flera situationer där pappa kommer till förskolan och vill hämta sitt/sina barn och vi ska då informera om att det får du inte. Inget triggar väl en människa mer än att bli ifrågasatt som förälder. På en förskola jag jobbade på hade vi ett lösenord som skulle ropas ut i snabbtelefonen Det finns ett ”bi” på avdelningen myran! Då visste alla att det fanns en hotbild där och man släppte genast folk som gick dit, oftast manliga kollegor.

Bland det värsta jag själv upplevt var när jag jobbade över efter stängningsdags för att hinna med dokumentation som låg efter. Då hör jag hur en grupp barn från området är inne på vår förskolegård och för ett herrans liv. När jag tittar ut ser jag att dom står och slår på vår lekstuga med grova grenar. Jag öppnade dörren och bad dom vänligt, men rätt bestämt att sluta förstöra småbarnens lekstuga. Jag hann knappt sätta mig vid datorn innan det åter var stoj och hårda dunsar ute på gården. Nu var jag arg och öppnade bryskt dörren och ropade väl nåt i stil med att de skulle sluta i att förstöra på förskolan utan gå hem istället. När jag åter hörde liv på gården så fort jag stängde dörren insåg jag att nu hade leken reta-arga-tanten börjat. Minns att jag gick ut på gården och i rätt läge sprang jag ifatt en av killarna och sa åter mycket bestämt ifrån att de inte fick vara på förskolan och förstöra. Knappt tio minuter efter detta kom killens farbror och säkert 6-8 andra släktingar o bankade på dörren. Farbrodern var vansinnig för att jag hade skrämt hans brorsbarn. Det var ett jävla liv och mina argument om att det inte är okej att förstöra en lekstuga var helt betydelselösa i den diskussionen. Han var hela tiden påhejad av den övriga hopen på gården. Någon hade haft fräckheten att tillrättavisa ett av släktens barn. Jag kände mig utsatt och hotad och tyvärr har det gjort att jag nästa gång inte skulle våga agera på samma sätt. Annars uppstår det ofta situationer på min förskola som kanske inte är direkt hotfulla, men skrämmande på andra sätt. Det kan handla om föräldrar, pappor, som är förbannade för att barnen inte kan vara på förskolan till klockan 17:00 trots att han är arbetslös. Att hans barn inte kan vara på förskolan mellan jul och nyår när han med egna ögon kan se att det finns svenska barn där. Att han inte har ett omsorgsbehov hör inte dit. Vi är rasister i hans ögon.

Vilken är din uppfattning av hur detta utvecklats över tid?

– Jag har arbetat på olika förskolor i olika stadsdelar i över 25 år. Ibland har problemen varit mer påtagliga ibland mindre. Det handlar ofta om destruktiva personer. Men överlag är min bild att hotfullhet blivit en naturlig del av vår verksamhets vardag, vilket det inte var när jag var ny i yrket.

Vad görs åt detta/vad borde göras?

– På min förskola har vi tränat inrymning vid några tillfällen och skall göra det en gång per termin, lika ofta som vi tränar utrymning för brand. Inrymning innebär att vi skall ha en plan för och ha tränat i hur vi skall agera om det finns ett yttre hot för barnen eller oss. Påtända typer med vapen som observerats i området t.ex. Vi har familjer med skyddad identitet där pappor, ja för det är till hundra procent pappor, som absolut inte ens får ha vetskap om att barnen finns hos oss. Vi har foton på de här typerna så att vi ska kunna identifiera dom snabbt och slå larm om de skulle dyka upp. Vi har också instruktioner om att hålla koll på eventuella landsmän till pappan som skulle kunna stryka runt på förskolan. Ja du hör ju själv det känns som rena gangsterväldet, och det kanske är just vad det är också. Vi håller samtliga dörrar låsta hela tiden så andra föräldrar måste ringa på innan de blir insläppta. Som samhällsfråga är det viktigt att inga problem förringas eller sopas under mattan. Oavsett vilka ömma tår man trampar på. Det är ju helt oacceptabelt att vi anpassar oss och tystnar.