Här kommer en nyårskrönika från Rainer Andersson, vice ordförande på Seko Pendelklubben i Stockholm. Han tecknar ett bokslut över året, eller rättare, åren när MTR drivit pendeltrafiken i region Stockholm. Om sveket mot skattebetalarna, mot resenärerna och slakten på de anställdas villkor. Och hur politiker från höger till vänster in i det sista lät bolaget hållas. Något som även ledningen för SEKO-facket gjorde till en oskön konst.

Men Rainer Andersson menar framförallt att den viktigaste slutsatsen; det är att aldrig ge upp sitt motstånd. Trevlig läsning och Gott Nytt År från redaktionen.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Att vi in i det sista hoppas på ett underverk eller åtminstone lite tur i största allmänhet. Det är viktigt att fortsätta hoppas, även om oddsen ofta är usla. I annat fall kan vi lika gärna ge upp på förhand. Och det är det sista vi ska göra.
Vi som fortsatte att hoppas. Som inte gav upp. Som envetet och tjurskalligt fortsatte att verka för en förändring på vår arbetsplats. Vi fick till slut utdelning för vårt motstånd. Alla bäckar små blir till en stor å, som ordspråket säger. Dammen brast till slut och bort flyter nu ett bolag som aldrig förstod sig på oss anställda. Lika lite som man förstod sig på järnväg.

Nu står vi bland bråtet som spolas bort och vinkar adjö till den ena chefen efter den andra. Inte en tår i ögat. Däremot ett skadeglatt flin på våra läppar.

Tänk allt struntprat vi hörde dem predika. Det var nästan så att de trodde på det själva. Vi lär skämta om det många år framöver: Världsklass. Balansplatta. Sällanhändelse. Uppförandekod. Gemensamma värderingar och sund kultur.Jo, man tackar!

De sista entusiasterna

Så har vi de tappra entusiasterna. De som ännu inte insett varför cheferna högst i hierarkin sagt upp sig på löpande band. Som fortfarande tror att skeppet kan räddas från att sjunka. Som är övertygade om att bolaget bara har haft lite otur och blivit orättvist behandlat. Lika pålitliga som de trogna fanatikerna i Hitlerbunkern innan den slutliga undergången.


Sönderslagen verksamhet


Nu är räkenskapens timme slagen. Nyårsklockorna dånar och det är dags att summera sju års haveri. Det som syftade till att stöpa om personalen och slakta våra arbetsvillkor. Det var in i våra hjärnor man ville nå. De av oss som inte kunde tillåta detta fick mer än gärna säga upp sig. Ju förr desto bättre. Och nog var det många som stack. Ingen i ledningen brydde sig ändå. Strunt samma om det sedan rullade några tåg eller inte.

MTR lyckades trots allt ändå inte. Tack vare oss, får man väl säga. Man snubblade på sina egna fötter i sin arrogans för vad som är rimligt på en arbetsplats. Resultatet blev en sönderslagen verksamhet. På alla nivåer. En kunskapsdränering har skett utan motsvarighet inom svensk järnväg. Vår infrastruktur har drabbats hårt och resenärernas förtroende för pendeln har fått sig en rejäl törn. Vad det har kostat samhället törs ingen svara på.


Karriärsugna aspiranter

Anton Fendert möter arbetarna.

Vad ska vi tro att våra ansvariga politiker lovar varandra inför det nya året? Kristoffer Tamsons (m), Anton Fendert (mp) och de övriga som nickade när MTR-lobbyn inom Trafikförvaltningen föreslog kameror istället för tågvärdar. Blir löftet fler nedskärningar inom kollektivtrafiken även nästa år? Räkna med det. Bara så kan den välsignade budgeten hållas. Den är ju viktigare än att kollektivtrafiken fungerar. Eller hur!? För inte har väl vår trafiknämnd kommit till insikt om sin totala brist på insikt? Nej, skål för ett nytt år med nya möjligheter till slakt av det offentliga!


Hur stora skämskuddar behöver våra SL-politiker i Region Stockholm för att gömma sina skuldbelagda ansikten? På MTR är det däremot ingen som skäms eller hyser ånger. Det har ingen av cheferna betalt för. Istället drar man nu vidare till nästa trafikoperatör som anställer karriäristsugna aspiranter. De med erfarenhet av hur man effektivt monterar ner järnväg och kollektivtrafik till fromma för profiten.

Tummen ner

Våra skyddsombud har nu fått rapporten från trafiksäkerhetsutredaren som granskat MTR:s kameraprojekt. Det som SL-politikerna gjorde tummen upp åt i tron att det skulle spara pengar åt regionen. Som vi vet blev det tvärtom. Utredningen sågade MTR:s förmåga att hantera ett projekt som detta. En ren slakt på alla de uppblåsta lögnerna om att projektet har genomförts på ett tryggt och säkert sätt. Jo, du! Fattas bara.


Vad var det vi sa? Är vi förvånade över att utredaren, med lång erfarenhet av granskning av trafiksäkerhet, gjorde tummen ner? Nu har vi expertisens belägg för att vi hela tiden haft rätt. Skyddsombuden har fått upprättelse. Lokförarna likaså och även alla tågvärdar som blev av med sitt arbete ombord på tågen. Kameraprojektet är ett kriminellt projekt, om man med kriminell avser den som bryter mot fastställda krav på järnvägssäkerhet.


Goda relationer

Så har vi vår förbundsledning. Ingen nyårshälsning utan en släng av sleven åt de i Seko med de fetaste lönerna. De som tiger som sju dövstumsinstitut om vad som hänt på pendeln. Ensamarbetet, attackerna på Las, mbl, vår förhandlingsrätt, kollektivavtalens urholkning och trafikhaveriet. Det som kan drabba hela järnvägsbranschen om det inte hejdas.

Nu är allt fokus på Tesla från förbundets sida. Och nog är stödet till de som kämpar för ett kollektivavtal nog så viktigt. Det visar vad en fackförening kan användas till. Men Tesla har vi haft på pendeln i sju år nu. Inte ett ljud har hörts från Seko-ledningen. Vår tidigare högsta MTR-chef skröt om den goda relationen han hade till vår förbundsledning. Det var ömsesidigt och viktigare att upprätthålla än relationen till oss medlemmar på pendeln. Oss vände man ryggen.


Låt oss fortsätta att slita i repet till klockan som dånar över nejden. Det som förkunnar nya tider och hoppet om vår förmåga att hålla samman. Allt annat bär åt fel håll.  Vi fortsätter att flytta fram våra positioner 2024. Det får bli vårt löfte till varandra. Gott Nytt År!


Rainer Andersson
Vice ordförande Seko Pendelklubben